Vad jag önskar att barnen bara kunde lyssna och göra som jag säger. Jag försöker göra ”rätt” men det känns som att det blir så fel. Är inte barn tacksamma för saker i dagens samhälle eller vad är det som är så galet? Att uppskatta saker, inte bara ha och ha. Idag tyckte E att han skulle få äta chips även fast han hade sagt att jag var dum! Jag bad honom bara att plocka ordning, tillsammans med A, på rummet de hade lekt i (städdag är på torsdagar så detta handlade om att plocka ihop det de hade lekt med). Sen att vi både hade bakat och gjort kul saker innan spelade då ingen roll. Jag var världens dummaste för att jag anser att man är rädd om sina grejer och tar hand om dem. Det blev inga chips.
Fikat vi gjorde såg ut såhär:
Så enkelt att jag blev förvånad över hur klockrent det blev! En nygjord kladdmuffins med glass (chokladglass med kladdkaka), grädde och chokladsås. En kaffe till den och det var en tiopoängare!
Vagnen blev betydligt trevligare efter tvätt och röda sittdynor. Älskar den! Inte snygg, men så otroligt praktisk.
Vid hämtningen på skolan hade jag inte riktigt tid för att fixa mej själv.. (har jag någonsin det? vadärsmink) så jag drog på mej en jacka över pyjamasen bara, mycket snyggt..
Inför kvällen hade jag planen klar. Choklad och nya IKEA-katalogen. Det sket sej. Nu låter det visserligen som att A somnat och O ligger och sover vid bröstet. Så kanske att jag kan smyga och hämta det snart..
Senaste kommentarer