Hela Familjens Receptbok

Idag var jag på utvecklingssamtal med vår 6-åring. Vad ska man egentligen förvänta sej i den åldern? Är det jag som har för mycket krav..? Jag vet och förstår att det t.ex är svårt att sitta stilla på rumpan i den åldern och lyssna, men det måste väl ändå finnas gränser? E är väldigt duktig på att skriva, läsa, räkna och förstå klurigheter. Det är ett intresse han haft sen han var liten. Han var tidig med att sortera, räkna till 10, prata och säga ”r”.. Jag vill inte att de i skolan får honom att tappa intresset för att utvecklas och att han inte ska behöva förstå hur man ska vara i ett klassrum och i sociala sammanhang. Han gör sina uppgifter som man ska, men det där med att göra något noga och ordentligt är tydligen onödigt från hans sida.. Först klar är bäst.. Hemma kräver jag ordning och reda och att man gör saker ordentligt och koncentrera sej. Jag kräver inte att han ska sitta med en matteläxa längre än läxan kräver och att han ska ha förstått, för det klarar inte en 6-åring, men jag vill att han lär sej uppgiften och får grepp om den så att han får grunden med sej inför kommande skolår -och livet.

Är det för slappt i skolan? vad tycker ni? Får barn/elever hålla på som de vill? Får lärare ryta ifrån eller ska det mesta bara accepteras?

Jag har inte haft en bra skolgång, i grundskolan. ”Duktiga flickan”. Det var jag det. En tyst och försiktig tjej som alltid gjorde läxan men aldrig vågade räcka upp handen. Hon som alltid fick sitta längst bak i hörnet med de bråkiga killarna för att ”hon lugnar ner dem”. Hon som fick dåliga betyg men ingen hjälp, för hon ”kan mer än hon tror”, gör ju alltid läxan och får aldrig IG. Kämpade och kämpade med läxorna hemma för att komma över G-gränsen. Alltid med en klump i magen vid redovisningar. Satt för det mesta själv i korridorerna och var den där kompisen som man tar till när bästisen är sjuk.

Jag vill inte att mina barn blir varken det ena eller det andra. Vill inte ha några bråk-barn och inte heller barn som får det som jag själv hade det.

Att vara förälder är inte alls lätt. Innan man får barn så vet man precis hur man ska uppfostra och bemöta barnet i olika situationer. Det blir inte som man tänkt och planerat. Sen är även varje barn en egen individ, så samma ”uppfostringsteknik” funkar inte för alla barn.
E har vi alltid behövt förbereda inför vad som komma skall, om det bara varit en vanlig vardag eller något mer speciellt. På morgonen har vi gått igenom dagen och förklarat, berättat och förberett. Med A däremot så är det inte på samma sätt, för med honom så behöver man diskutera och förklara. Han hänger med på det mesta vi gör utan problem, men han kräver förklaringar på varför man får göra si och inte så.

Bortsett från skolan, hur hanterar/hanterade ni era 6-åringar? För att slippa bråk! Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vissa stunder är han väldigt klok och snäll mot oss och ofta otroligt pedagogisk mot sin lillebror, men för det mesta är det bara massa bråk och skrik mellan oss och honom. Jag tror att vi har provat allt. Trotsperioder, hur orkar ni? Vilka krav ställer ni på dem? Tänker, t.ex, på städning och andra vardagliga saker.. Konsekvenser? Mutor? Hot?

Tips på någon bra bok eller liknande att läsa om just trots och barnuppfostran?